Alice Marble

Alice Marble (1913-1990) var den första kvinnliga tennisspelaren någonsin att vinna både det brittiska och amerikanska mästerskapet i damsingel, damdubbel och blandad dubbel under samma år.

Alice Marble föddes i Beckworth i Kalifornien den 28 september 1913. Hennes far dog i en bilolycka när hon var sex år gammal. Efter hans död flyttade familjen till San Francisco, där de bodde nära tennisbanorna i Golden Gate Park. Det var gratis att spela där, så sporten var attraktiv för den fattiga familjen, särskilt för Marbles bröder.

”A Pretty Good Arm”

Trots tillgången till tennisbanan var Marble mer intresserad av baseball. När hon var 13 år gammal var hon maskot och bollflicka för San Francisco Seals, ett mindre lag i ligan. Hennes vana att underhålla fansen genom att fånga flygbollar på ytterfältet fick Joe DiMaggio, tidigare spelare i San Francisco Seals, att senare säga till Ralph Hickok i A Who’s Who of Sports Champions: ”Hon hade en ganska bra arm.”

Marbles intresse för fysisk aktivitet främjades av hennes mor, som ofta tog med sina fem barn till Golden Gate Park och spelade aktiva sporter med dem. ”Sedan gick vi alla hem och låg i sängen klockan åtta”, berättade Marble för Charlotte Himber i Famous in Their Twenties. ”Till och med när jag gick i high school fortsatte den rutinen, med åttatiden.”

På uppmaning av sina bröder, som tyckte att baseboll var för pojkaktigt för henne, började Marble spela tennis på offentliga tennisbanor när hon var 15 år gammal. Hon hade aldrig fördelen av att formellt få lära sig spela spelet. Hon var till en början inte särskilt intresserad av tennis eftersom hon trodde att det var ett lätt spel som bara spelades av mesar. Hennes entusiasm för sporten ökade inte ens när hennes bröder anmälde henne till en turnering. Banorna var blöta, så Marble och de andra spelarna släpade filtar över dem för att suga upp vattnet. Föga förvånande fick hon tidigt stryk, men hennes korta erfarenhet av tävlingsspel hade fascinerat henne; hon insåg att tennis var svårare än vad det såg ut att vara. Utmanad av denna erfarenhet blev Marble fast, och ägnade mycket av sin fritid åt att arbeta med sitt spel för att bli en bättre spelare.

Under sina första år i sporten utvecklade Marble en vana att rusa mot nätet eftersom hon inte kände sig säker på sina grundslag. Denna vana, som började på grund av osäkerhet, gav henne senare ett rykte som en av sportens mest aggressiva kvinnliga spelare.

Kallad ”Briljant men oberäknelig”

Marbles veckopeng på 75 cent räckte inte långt för att betala för de racketar, bollar och skor hon behövde. När hon vann sin första turnering, Pacific Coast Junior and Women’s Championship, spelade hon fortfarande med en lånad racket eftersom hon inte hade råd att köpa en egen. Och även om de offentliga banorna var gratis var spelarna tvungna att se seriösa ut om de ville spela längre än enstaka helgmatcher. Om en spelare förlorade det första setet hamnade han eller hon längst ner på listan och väntade i genomsnitt två timmar innan hans eller hennes namn hamnade högst upp på listan igen. Spelare som vann stannade kvar på banan och mötte nästa person på listan.

Marble var ofta ute efter sitt första set, men hon tillbringade sina två timmars vänteperioder med att titta på och lära sig av andra spelare, eller med att spela volleyboll i gruset framför klubbhuset. Hon drog också till sig andra spelares uppmärksamhet, och någon som kände tränaren Eleanor Tennant föreslog så småningom för Tennant att hon skulle komma och se Marble spela. Tennant blev imponerad av tonåringens uppenbara, om än oskolade, talang och erbjöd sig att träna henne. Hon förblev Marbles tränare resten av sitt liv. I Courting Danger skrev Marble att Tennant var en inspirerande lärare. ”Hon gav clinics i varuhus, skolor och offentliga parker. Hon kunde få den mest galna eleven att springa och den klumpigaste att träffa bollen gång på gång.”

Enligt Himber ansågs Marble vara en ”briljant men oberäknelig” spelare. Lyckligtvis lärde Tennant henne i takt med att hon blev mer personligt mogen också om attityd, pondus och uthållighet samt om tennis. ”Hon lärde sig att viljan att vinna måste finnas där”, förklarade Himber, ”starkare och mer uthållig än kraften i hennes snabbaste slag.”

Illness Proved Integral to Training

1933, när Marble var 20 år gammal, spelade hon i en turnering i Easthampton, Long Island, New York. På grund av regnförseningar beslutade funktionärerna att ta igen tiden genom att hålla singel- och dubbelsemifinalerna och finalen på samma dag. Marble spelade 108 matcher under denna enda dag; även om hon vann singel- och dubbelsemifinalerna förlorade hon båda finalerna och svimmade så småningom på grund av uttorkning till följd av överansträngning i den extrema hettan.

Året därpå reste Marble till Frankrike som medlem i ett amerikanskt damlag, men föll ihop till marken i en svimning under sin första match. Så småningom fick hon diagnosen pleurisy (vissa källor säger tuberkulos) och tog en tid ledigt från tennisen för att återhämta sig på ett sanatorium. Hon var uttråkad och ville gärna åka därifrån efter åtta månader och övertalade Tennant att få ut henne. Hon lämnade sanatoriet mot sin läkares order. ”Det var en mycket värdefull period för mig, även om jag vid den tiden var förbittrad över det fruktansvärda slöseriet med tid från min älskade tennis.” Marble mindes senare till Himber. ”Jag utvecklade en inställning till livet i allmänhet som har stått mig väl till pass sedan dess. Jag blev på ett gripande sätt medveten om att god hälsa är den mest värdefulla av alla mänskliga ägodelar. Jag visste inte det då, men hela min sjukdomsperiod var lika viktig för min karriär som alla andra förberedelser jag har haft.”

Under Marbles tillfrisknande lät Tennant sin elev äta en speciell diet och utföra speciella övningar för att återfå sin förlorade styrka. Eftersom hon hade tillbringat så lång tid i sängen kunde den unga kvinnan bara långsamt börja gå igen, först gick hon bara ett kvarter, sedan lite längre och successivt arbetade hon sig upp till tre mil om dagen. Hennes energinivå var dock fortfarande oroväckande låg, för låg för att hon skulle kunna spela tennis. Hon besökte en annan läkare som berättade att hon hade blodbrist. Efter två veckors behandling för den låga järnnivån i hennes blod återfick Marble sin energi och påbörjade ett program med styrketräning. Dessutom började hon sjunga för att förbättra sin lungkapacitet. Hon lyckades så bra med detta att hon mellan tennissäsongerna uppträdde som sångerska i en supper club på Waldorf Astoria Hotel i New York 1939.

Med sin mammas tillstånd flyttade Marble in hos Tennant. Eftersom hon hade lite pengar ordnade hon ett bytessystem med ”teach”, som hon kallade Tennant; hon skulle arbeta som Tennants sekreterare och Tennant skulle coacha henne gratis. Marble älskade verkligen tennis och beskrev det som sin hobby såväl som sin heltidssport. Enligt Himber sade hon en gång: ”Ibland är jag efter en dags arbete så trött när jag gör mig redo att spela att jag inte känner så mycket för det, men så fort jag börjar spela glömmer jag allting och bara njuter av det.”

För att frukta en ny kollaps på banan var tjänstemännen i National Tennis Association tveksamma till att låta Marble spela igen efter sin återhämtning. Marble bevisade dock sin styrka genom att bjuda in dem att se henne spela två timmar om dagen i varmt väder. De gick till slut med på att låta henne spela i den nationella turneringen.

Förverkligade en rad segrar

År 1936 levde Marble upp till sin potential och vann det nationella singelmästerskapet och mästerskapet i blandad dubbel. År 1938 vann hon Wimbledon-tävlingen i damdubbel, och upprepade den vinsten 1939, samt tog även den årets singeltitel. Faktum är att 1939 skulle bli ett fenomenalt år för Marble då hon blev den första kvinnan någonsin att vinna de brittiska och amerikanska mästerskapen i damsingel, dubbel och blandad dubbel under samma år. Hon vann Wimbledon-titeln i blandad dubbel från 1937 till 1939, och 1939 och 1940 utsåg Associated Press henne till årets kvinnliga idrottare. I Courting Danger, som hon skrev när hon var 77 år gammal, såg Marble tillbaka på sin tenniskarriär: ”När man har levt så länge som jag har gjort, kommer den rena glädjen över att ha spelat spelet att betyda mer än segrar, rekord och minnen.”

År 1940 sprängde Marble ytterligare en barriär när hon anställdes av New Yorks radiostation WNEW som fotbollsreporter. Hon höll två 15-minuterssändningar varje vecka. I sin första sändning listade hon lag som hon trodde skulle vinna dagen därpå, och av 45 matcher utsåg hon vinnare i 31. Tre andra matcher var oavgjorda. Hennes kunskaper om spelet, som var ovanliga för en kvinna på den tiden, gav henne snabbt en hängiven publik.

1941 blev Marble professionell och turnerade tillsammans med tenniskollegan Mary Hardwick. Under 1940-talet skrev hon in sig på kurser vid New York University och Columbia University, även om hon aldrig samlade ihop tillräckligt många poäng för att ta examen på grund av sitt hektiska schema. Förutom att spela, studera, sända, sjunga och designa sportkläder föreläste Marble vid kvinnohögskolor, klubbar, kyrkogrupper och andra offentliga forum och uppmanade människor att få fysisk form och göra det till en vana för livet. Hon uppmanade kvinnor som trodde att de var för trötta eller för gamla för att träna att röra på sig. Hon påpekade att människor som blev aktiva och fortsatte att vara det var friskare och lyckligare. Hon ansåg också, i motsats till den allmänna opinionen på den tiden, att kvinnor var fullt kapabla att delta i alla aktiviteter som män deltog i. Hon använde som exempel det faktum att kvinnor i England under andra världskriget, även de som var 50 år och äldre, tog över många av männens arbeten när männen åkte iväg för att utkämpa kriget.

”Jag brydde mig inte om att leva”

Under andra världskriget 1942 träffade Marble kapten Joseph Norman Crowley, som arbetade i arméns underrättelsetjänst. De två gifte sig efter en kort uppvaktning. Hon blev gravid, men förlorade barnet i en bilolycka 1944. Kort därefter nåddes hon av nyheten att Crowley hade dödats i strid när hans plan sköts ner över Tyskland. Förskräckt försökte Marble begå självmord genom att ta en överdos av sömntabletter, men räddades av Tennant och en vän som tog henne till sjukhuset.

Tidigt 1945 rekryterades Marble som spion av de allierade. En av hennes tidigare älskare, en schweizisk bankir, tillhandahöll finansiella tjänster till högt uppsatta tyska nazisttjänstemän, och allierade agenter hoppades att Marble skulle kunna ta reda på några av hans hemligheter. De skickade henne till Schweiz för att spela i uppmärksammade turneringar och satsade på att han skulle försöka träffa henne igen. Det gjorde han, och hon lyckades upptäcka en stor mängd information om hans affärer innan hon åkte fast och nästan dödades under uppdraget. Hon skrev senare i Courting Danger: ”När jag gick med på att använda tennis som täckmantel för ett uppdrag som hade små chanser att lyckas kände jag att jag inte hade något annat än mitt liv att förlora, och vid den tidpunkten brydde jag mig inte om att leva. Några månader senare, på en mörk bergsväg, upptäckte jag att jag brydde mig. När mitt liv var i fara gjorde jag det jag alltid har gjort: Jag kämpade.”

Fortsatte att kämpa

Under hela sitt liv förblev Marble fast besluten att nå sina mål och kämpade mot sociala fördomar på vägen. Senare i sitt liv var hon aktiv när det gällde att uppmuntra såväl tennisfunktionärer som allmänheten att acceptera närvaron av afroamerikanska och homosexuella spelare i spelet. Hon fortsatte också att uppmuntra kvinnor att vara fysiskt vältränade och delta i idrottsaktiviteter. ”När den dag kommer då en kvinna som är atletisk inte längre kommer att betraktas som en ovanlig typ, när det kommer att verka lika naturligt för kvinnor som det nu verkar vara för män att vara ivrigt intresserade av friidrott, kommer vi att börja utbilda flickor till aktiva idrottare”, kommenterade hon till Himber. ”Vi kommer inte att avskräcka dem, som vi gör i dag, från att delta i pojkspel när de är sex, och tio, och tolv år gamla.” Marble dog i Palm Springs, Kalifornien den 13 december 1990.

Böcker

Biographical Dictionary of American Sports, redigerad av David L. Porter, Greenwood Press, 1988.

Hickok, Ralph, A Who’s Who of Sports Champions, Houghton Mifflin, 1995.

Himber, Charlotte, Famous in Their Twenties, Books for Libraries Press, 1942.

Marble, Alice, med Dale Leatherman, Courting Danger, St. Martin’s Press, 1991. □