Combat Zone, Boston
Combat Zone började bildas i början av 1960-talet, när stadens tjänstemän raserade West End och det tidigare rödljusdistriktet vid Scollay Square, nära Faneuil Hall, för att bygga stadsförnyelseprojektet Government Center. De fördrivna invånarna från Scollay Square flyttade till nedre Washington Street-området eftersom det bara låg en halv mil bort, hyrorna var låga och invånarna i den närliggande Chinatown saknade politisk makt för att hålla dem borta. Ursprungligen försökte man döpa området till Liberty Tree Neighborhood efter Liberty Tree som en gång stod i området, men namnet slog inte igenom.
Lower Washington Street var redan en del av Bostons nöjesdistrikt med ett antal biografer, barer, delikatessbutiker och restauranger som riktade in sig på nattlivet. Den låg mellan de klassiska, studiobyggda filmpalatsen som RKO Keith’s och Paramount-teatrarna och scenteatrarna som Colonial på Boylston Street. När burleskteatrarna på Scollay Square stängdes började många av barerna visa go-go-dansare och senare även nakendansare. Under 1970-talet, när lagarna mot obscenitet lättade, började många av de biografer som då visade andrahandsfilmer visa vuxenfilmer.
Toppår: Mitten av 1960-talet – slutet av 1970-taletRedigera
av Peter Vanderwarker.
Under Combat Zones storhetstid var några av de större strippklubbarna Naked i Cabaret (känd för sin animerade neonskylt som lade ett öga över en kvinnas skrev), Club 66, Teddy Bear Lounge och Two O’Clock Club. Förutom strippklubbarna och de X-klassade biograferna fanns ett flertal peepshower och bokhandlar för vuxna längs större delen av Washington Street mellan Boylston Street och Kneeland Street. År 1976 kallade Wall Street Journal området för ”ett sexuellt Disneyland.”
Den förhärskande inställningen till homosexualitet vid denna tid var intolerant. Lower Washington Street var däremot under många år känd som ”Gay Times Square”. I takt med att området förändrades föll det smeknamnet bort, men stridszonens relativt öppna atmosfär lockade fortfarande många hbtq-personer. Populära mötesplatser var bland annat Playland Café på Essex Street, Stuart Theater på Washington Street och många andra. Närliggande Park Square och Bay Village var hemvist för flera gay- och dragbars, såsom Punch Bowl och Jacques Cabaret.
Kombatzonens belackare grupperade ofta homosexuella, transvestiter, prostituerade, strippor, leverantörer av vuxenböcker och vuxenfilmer och narkotikahandlare tillsammans under ett paraply av upplevd omoralitet. Jeremiah Murphy skrev i en artikel om Combat Zone i Boston Globe 1973: ”Nu är klockan nästan tre på natten och gaybarerna har stängt och bögar, horor, hallickar och langare strövar omkring på gatorna”. I en artikel i Boston Herald från 1974 kallade företrädare för Sack Theater Chain Combat Zone för ”Satans lekplats” och ”en malignitet bestående av hallickar, prostituerade, erotiker och köpmän av omoral” vars tillväxt måste avlägsnas. Så sent som 1984 hänvisade The Globe till vissa teatrar i zonen som ”notoriska samlingsplatser för homosexuella.”
Kampzonen erkändes också som rasistiskt diversifierad vid en tidpunkt då andra kvarter i Boston var relativt segregerade. I sina memoarer minns Jonathan Tudan spänningen i sin byggnad på Tremont Street över nyheten om en förestående polisrazzia 1969. Tillsammans med knarklangare och prostituerade, skriver han, ”har blandade par av olika raser som bor tillsammans börjat tvivla nervöst på sin frihet.”
ProstitutionEdit
City Censor, City of Boston
LaGrange Street, en liten enkelriktad gata som löper mellan Washington och Tremont Street, var den viktigaste samlingsplatsen för gatuprostituerade. De flesta samlades i närheten av ”Good Time Charlie’s” på 25 LaGrange Street. Pilgrim Theater, ett av de sista gamla burleskhusen, var platsen för en politisk skandal i december 1974 när ordföranden för House Ways and Means Committee, Wilbur Mills, till synes berusad, uppträdde på scenen med strippan Fanne Foxe, ”The Argentine Firecracker”. Pilgrim slutade sedan att visa liveshower, fokuserade istället på X-klassade filmer och blev en cruisingplats för män som ville ha (betalt eller obetalt) sex med män.
Statsrepresentant Barney Frank gjorde sig känd i mitten av 1970-talet som en politisk försvarare av stridszonen. Frank intog en libertariansk syn på sedlighet och gick emot konsensus om att området behövde ”rensas upp”. Samtidigt ville han förhindra att zonens affärer för vuxna spred sig till de välbärgade kvarteren Beacon Hill och Back Bay där de kunde störa hans väljare. Med stöd av Bostons polischef Robert DiGrazia lade Frank 1975 fram ett lagförslag som skulle ha legaliserat sex mot ersättning, men som skulle ha hållit den i karantän i ett rödljusdistrikt, som skulle flyttas till Bostons finansdistrikt. Financial District var inte befolkat på natten, till skillnad från de områden som angränsade till stridszonen.
Stridszonen hade andra anhängare. Bostons borgmästare Kevin White var för att tillåta vuxenföretag att verka inom definierade gränser, liksom den konservativa experten William F. Buckley, Jr. År 1975 skapade White rubriker när han gjorde en oannonserad rundtur i Combat Zone och besökte flera inrättningar där han i stort sett inte blev igenkänd. När han blev kontaktad av en prostituerad på LaGrange Street svarade White: ”Tack, jag är för gammal.”
Många prostituerade i stridszonen, både manliga och kvinnliga, var minderåriga. År 1975 arresterades 97 flickor under 17 år i stridszonen för prostitution. En talesman för Boston Police Department kallade detta ”toppen av isberget” och förklarade att minderåriga oftare anklagades för att vara barn i behov av tjänster. Audrey Morrissey, en före detta minderårig prostituerad i Combat Zone som senare blev biträdande direktör för en byrå för brottsofferservice, minns att på hennes tid hölls minderåriga prostituerade ansvariga för vad som nu skulle betraktas som ett brott mot dem, medan kunderna sällan arresterades.
Övrig brottslighetRedigera
Combat Zone hade ett rykte om sig att vara en våldsam brottslighet, vilket, även om det inte var ogrundat, var sensationaliserat av pressen. I april 1975 berättade polisintendent Joseph M. Jordan (som senare blev polischef) för reportrar att Bostons mest ”besvärliga” polisdistrikt var distrikt 2 (Roxbury), 3 (Mattapan) och 4 (Back Bay/South End). Combat Zone låg i distrikt 1.
Gatebrottsligheten i Combat Zone tillskrevs vanligen vuxenföretagens fördärvande inflytande, trots att området hade varit ett slumområde före deras ankomst. Som en artikel i tidskriften TIME från 1977 uttryckte det: ”Våldet har följt efter sedligheten”. Tidningsreportrar antydde rutinmässigt att vuxenföretag i stridszonen var kopplade till organiserad brottslighet. Även om dessa rykten till stor del var ogrundade, hade åtminstone ett etablissemang en sådan koppling: Jay’s Lounge på Tremont Street, som ägdes av maffiabossen Gennaro Angiulo. Mordet på Andrew Puopolo i Combat Zone i november 1976 ledde till Commonwealth v. Soares, det banbrytande rättsfallet från Massachusetts högsta domstol som förbjuder rasdiskriminering vid urval av jurymedlemmar.
Området hade också problem med poliskorruption, enligt en rapport från 1976 från Special Investigations Unit om Police District One. Rapporten hävdade att ”det fanns en direkt relation mellan … den högst rankade medlemmen av distrikt 1:s ledningsstab och familjen Angiulo under den aktuella perioden … den ovanliga polistjänsten som deltog i Angiulos begravning kan bara förklaras som en handling av respekt och lojalitet till en överordnad från organiserad brottslighet från den biträdande polisintendentens sida”. Enligt rapporten ignorerade poliserna den organiserade brottsligheten och begränsade sig till att arrestera lågnivåförbrytare som gatubokare, prostituerade och narkotikamissbrukare. Distrikt ett påstods vara centrum för ett stort spelsyndikat, men de poliser som arbetade där vägrade att undersöka saken av rädsla för repressalier från sina överordnade. Combat Zone var också enligt ryktet ett centrum för olaglig vapenförsäljning.
En annan kontroversiell praxis som var vanlig i Combat Zone var dryckesförsäljning. I strid med Bostons bestämmelser om ”mingel” betalades dansare och värdinnor på vissa barer för att umgås med kunderna och uppmuntra dem att köpa drinkar. Barer utsattes ibland för razzior och stängdes för ”B-tjejverksamhet.”
ZoningEdit
Boston Redevelopment Authority
I 1974, när Massachusetts högsta domstol förklarade att delstatens lagar om obscenitet var grundlagsstridiga, fruktade stadens tjänstemän att Boston var på väg att bli ett ”mecka för pornografi”. Boston Redevelopment Authority försökte begränsa spridningen av vuxenföretag genom att utse Combat Zone till officiellt underhållningsdistrikt för vuxna. Detta distrikt undantogs från det vanliga förbudet mot blinkande neonskyltar. Samtidigt gjorde BRA ambitiösa planer för att förbättra områdets estetik. Samma år godkändes finansiering för Liberty Tree Park, en liten park nära platsen för det historiska Liberty Tree, som ”det första steget i att förbättra Combat Zone”.
Boston var den första amerikanska staden som inrättade ett särskilt område för vuxenunderhållning. De flesta städer, till exempel Detroit, använde sig av zonbestämmelser för att sprida ut vuxenföretag och hindra dem från att bilda ett distrikt.
Även om vuxenunderhållning begränsades till Combat Zone användes byggnader i Combat Zone inte uteslutande för det ändamålet. Invånarna bodde i möblerade lägenheter, hotell för enrumsboende (SRO), härbärgen för hemlösa och ett hem för pensionerade handelsmarinsoldater. Stadsförnyelseplaner tenderade att förbise dessa invånare, och byggnaderna revs så småningom eller omvandlades till andra användningsområden. Saint Francis House på Boylston Street, ett daghem för hemlösa, är fortfarande i drift.
AvvecklingEdit
The Combat Zone’s avveckling kan tillskrivas ett antal faktorer. Bland dessa kan nämnas de stigande fastighetsvärdena som gjorde de centrala lägena mer attraktiva för fastighetsutvecklare, nedläggningen av Charlestown (Boston) Navy Yard, spridningen av aids samt introduktionen av hemvideo och Internet, som gjorde det möjligt att titta på vuxenfilmer och annan erotik hemma utan att behöva gå till ett rödljusdistrikt.
En annan faktor var stadens ambivalens gentemot området: trots BRA:s planer på att förbättra Combat Zone drabbades området av kommunal försummelse. Under hela mitten av 1970-talet försummade staden zonens gatubelysning, polisarbete och sophämtning, vilket främjade en atmosfär av stadsförstöring och kriminalitet. Gatuprostituerade blev djärvare och rånade ofta förbipasserande. År 1976, strax innan han lämnade sitt ämbete, släppte polischefen Robert DiGrazia en 572 sidor lång rapport från Special Investigations Unit till pressen där han dokumenterade utbredd korruption, försummelse och brutalitet från polisens sida i zonen. Bara två veckor senare riktade det mycket uppmärksammade mordet på Harvard-fotbollsspelaren Andrew Puopolo uppmärksamheten mot brottsligheten i området.
År av gräsrotsaktivism från de närliggande invånarna i Chinatown, aggressivt polisarbete, användning av byråkratiska förfaranden för att avskräcka från vuxenföretag och massiva stadsförnyelseprojekt på initiativ av BRA har bidragit till att stävja brottsligheten och stänga de flesta vuxenföretag. Allt som återstår av den tidigare Combat Zone är två små strippklubbar, Centerfolds och Glass Slipper, längs LaGrange Street, och några bok- och videobutiker för vuxna på Washington och Kneeland Street. Gatuprostitutionen har flyttat till andra delar av staden.
En ny studentbostad för Emerson College (och en eventuell flytt av hela campuset), administrativa kontor för Suffolk University, en omlokaliserad filial av Massachusetts Registry of Motor Vehicles, ett nytt projekt till en kostnad av 300 miljoner dollar som omfattar ett Ritz-Carlton-hotell och en Loews-biograf samt ett renoverat Boston Opera House öppnade alla i området i slutet av 1990-talet och början av 2000-talet. År 2006 uppfördes ett lyxigt lägenhetstorn, Archstone Boston Common, i hörnet av Washington Street och Beach Street. Den historiska Hayden Building på Washington Street, som en gång i tiden var hemvist för en biograf för vuxna och ett badhus för homosexuella, renoverades 2013 och inrymmer nu lyxlägenheter och butikslokaler.