Amanda Stott-Smith var en kärleksfull trebarnsmamma, så varför försökte hon mörda sina två yngsta barn?

Det följande är ett utdrag ur To the Bridge: A True Story of Motherhood and Murder, en ny fackbok av författaren och journalisten Nancy Rommelmann. År 2009 försökte en kvinna från Oregon vid namn Amanda Stott-Smith mörda sina två yngsta barn. Rommelmann ägnade sju år åt att försöka förstå hur en mor kunde begå ett så avskyvärt brott, genom att kamma igenom tusentals journaler och dokument och intervjua Stott-Smiths vänner och familj. Det som följer är bara början på en historia som omfattar ett omtumlande äktenskap, en splittrad familj och mängder av hemligheter och lögner. Varning: Vissa detaljer i den här berättelsen kan vara upprörande för känsliga läsare.

Vid 01:17 på natten den 23 maj 2009 tog Pati Gallagher och hennes man Dan en sista drink efter middagen på uteplatsen i sin lägenhet vid vattnet i Portland, Oregon.

Sina stolar var vinklade mot Willamette River, som inte låg femtio meter bort, när de hörde något slå i vattnet. Paret blev inte oroliga. Många saker föll från Sellwood Bridge: kundvagnar, flaskor som kastades av hojande tonåringar.

Då hörde de ett barn skrika: ”Hjälp mig!”

Det fanns inget månljus den kvällen och få lampor på land. Paret klättrade till flodkanten men kunde inte se någonting.

”Var är du?” Dan ropade.

Pati ringde 112. Hon berättade för operatören att någon hade fallit från bron och låg i vattnet och skrek på hjälp. Det hade gått mer än två minuter.

”Hör du det?” Pati sa, och hon höll telefonen mot floden.

Rösten flöt norrut med strömmen, förbi ett rekreationsområde, förbi en gammal nöjespark. Det var en klar natt, och om någon i vattnet hade tittat mot flodens östra strand skulle de ha sett konturerna av ett pariserhjul och en rutschkana som kallades Scream-N-Eagle.

Skrikandet fortsatte. ”Hjälp mig! Hjälp mig!”

David Haag, som bodde i ett flytande hem längs floden, hörde ropen på hjälp. Klockan 1:30 motoriserade han och hans kamrat Cheryl Robb sin båt ut på Willamette för att hitta den som skrek. Det tog tjugofem minuter innan de såg en ung flickas delvis nedsänkta skepnad. Haag hoppade i vattnet och tog tag i henne. Han simmade henne tillbaka till båten när Robb ropade: ”Herregud, det finns en till!”

Haag gick efter det andra barnet, en pojke. Flickan, som hade legat i det femtiosexgradiga vattnet i mer än trettio minuter, grät. Pojken var inte det. Han hade legat med ansiktet nedåt i vattnet och andades inte när Haag fick upp honom i båten. Pojken andades fortfarande inte när Haag körde båten till en yachtklubb på flodens östra strand.

Det var nu 02.10. Poliserna väntade. Sergeant Pete Simpson gav pojken, som var blå och kall, hjärt- och lungräddning. Han förklarades död på platsen. Flickan fördes till sjukhus. Polisen inledde en mordutredning.

Myndigheterna var först tvungna att fråga sig, vilka var dessa barn? Ramlade de av en båt? Blev de kidnappade? Fanns det andra i floden fortfarande?

Vattnet under Portlands sydligaste bro klipptes nu av räddningsbåtar, belystes av strålkastare, slogs av helikoptrar, flodens stränder trampades sönder av poliser och invånare som inte kunde eller ville somna om igen.

Två mil nedströms i Milwaukie kunde 12-årige Gavin Stott inte sova. Han hade bestämt sig för att stanna hemma när hans mamma skulle hämta hans två yngre halvsyskon. Vid midnatt, och återigen vid 00.30, väckte han sina morföräldrar och frågade varför hans mamma inte var tillbaka. Kathy och Mike Stott ringde sin dotter Amanda. Hon svarade inte på deras samtal. Strax efter klockan ett ringde de Amandas lillasyster, Chantel Gardner, och frågade om hon hade sett Amanda. Chantel hade ätit middag med henne kvällen innan på en mongolisk grillrestaurang men hade inte hört av henne sedan dess. Amanda hade sagt till Chantel att hon skulle ta med barnen till vattenlandet i centrum för att se fyrverkerierna. Det var en fredagskväll, början på Memorial Day-helgen och öppningsfesten för Portlands årliga Rose Festival. Eftersom de visste att Amanda tidigare hade kört berusad med barnen i bilen steg Chantel och hennes man upp ur sängen och körde runt och letade efter henne.

Vid 1:33 ringde Kathy Stott Amandas frånskilda make, Jason Smith, och frågade om han hade pratat med Amanda. Jason hade inte gjort det, inte sedan han lämnade deras två barn med henne vid åttatiden föregående kväll. Eftersom Jasons körkort var indraget hade hans mor, Christine Duncan, kört dem de hundra milen från Eugene, där han och barnen bodde i en av Duncans hyreslägenheter. Amanda mötte dem i huset på Southwest Cayuse Court i Tualatin, där hon och barnen hade bott med Jason innan han flyttade ut i juni föregående år.

Tyvärr bodde hon hos sina föräldrar, men huset i Tualatin var den plats där Amanda föredrog att träffa barnen för deras besök varannan helg.

Amanda hade faktiskt ringt Jason klockan 01.22. Han hade inte svarat på hennes samtal. Men efter att ha talat med Kathy Stott försökte han ringa tillbaka till Amanda. I över en timme svarade hon inte.

Vid 02:49 svarade Amanda.

”Hjälp mig”, sa hon.

”Är barnen okej?” Jason frågade. ”Var är barnen?”

”Varför har du gjort det här mot mig?” sa hon. ”Varför har du tagit min glädje ifrån mig?”

Jason frågade återigen var barnen var. Amanda ville inte säga det.

Christine Duncan ringde 112 och gjorde en anmälan om försvunnen person och uppgav att hon trodde att hennes sons barn var i omedelbar fara.

Vid 03:25 talade Jason med polisen. Han berättade att han inte visste var hans barn var, att de hade varit med sin mamma och att han hade kontrollerat Cayuse Court House och funnit det tomt.

Omkring klockan 7 på morgonen hörde Chantel en nyhetsrapport: två barn hade hittats i floden. Hon ringde sin mamma som sa att Amanda och barnen inte hade kommit hem. Kathy Stott ringde återigen Jason, som återigen ringde polisen. Han berättade att barnen i floden kanske var hans.

Han och hans mamma åkte till Portland Police Bureau. När de talade med detektiver fick de bekräftelse på att barnen som hittats i floden var Jasons. Hans dotter Trinity Christine Kimberly Smith, sju år gammal, låg på sjukhuset i allvarligt tillstånd. Hans son, Eldon Jay Rebhan Smith, hade drunknat. Han var fyra år gammal.

Vid 10:25 på morgonen närmade sig poliser från Portland en sönderslagen blå Audi från 1991 som stod parkerad på nionde våningen i ett parkeringsgarage i centrala Portland. Bilen stämde överens med beskrivningen av den som de letade efter. En kvinnas hand med en cigarett vilade på det öppna fönstret på förarsidan. Polisman Wade Greaves klättrade upp på en stödmur för att få en bättre titt. Kvinnan upptäckte honom och öppnade sin bildörr. Hon sprang iväg. Polisman Greaves sprang efter henne.

Kvinnan tog sig fram till garagets yttervägg, klättrade genom en öppning och föll ner. Greaves tog tag i henne. Han och en annan polis drog upp Amanda Jo Stott-Smith igen och arresterade henne.

Nyheterna om händelsen dominerade förstasidan på söndagens tidning, trots att endast de allra minsta detaljerna fanns tillgängliga.

Barnen hade legat i vattnet i mer än trettio minuter. På grund av deras ålder namngavs de inte inledningsvis. De som såg på dem delade sin misstro och sorg. En kvinna som bodde längs floden mindes en man som hoppade från Sellwoodbron för att undkomma polisen. Men barn som kastas i floden ”får mitt hjärta att må illa”, sade hon. ”Och det är så nära hemmet.”

Artikeln innehöll en bild på Amanda. Hennes panna var skrynklig av spänning, men förutom det mörka håret i oordning såg hon ut … hur såg hon ut? Förvirrad? Förtjänad? Övergiven?

Jag kunde inte säga det, när jag stod vid min köksbänk och höll i morgonens första kopp kaffe. Hur förväntade jag mig att en mamma som just hade släppt av sina barn från en bro skulle se ut? ”Förstörd” var det bästa svar jag kunde komma på.

Jag gick in på nätet. Även om det fanns en viss medkänsla i kommentarerna som följde med nyhetsartiklarna, böner för barnen och vädjanden om att förstå psykisk ohälsa, blev Amanda till stor del förtalad. Folk föreslog att hon skulle hängas från Sellwoodbron och sänkas ner långsamt, för att inte bryta nacken direkt, att ”barnamördare” skulle tatueras på hennes panna innan hon släpptes ut till den allmänna befolkningen. Reaktionerna var frustrerade, arga, en gruppcensur så att vi kunde komma överens om att gå vidare, om inte vartill var specificerat.

Jag tittade på fotot igen. Amanda var attraktiv, hon såg ut i sin ålder, 31 år, nästan samma ålder som jag hade när min dotter fyllde fyra år, den ålder som Amanda hade bestämt att hennes son skulle dö. Vad hade fört henne till bron, till en plats där hon trodde att det rätta beslutet var att mörda sina barn?

Tisdagen den 26 maj ställdes Amanda Stott-Smith inför rätta på Justice Center i centrala Portland. Två kameramän var de enda personerna i galleriet när jag anlände.

Vi undrade om Amanda skulle framträda med blicken framåt eller nedåt. Vi pratade om andra föräldrar som hade mördat sina barn i Oregon: Christian Longo, som ströp sin fru och sitt barn och sedan kastade sina två andra barn från en bro; Diane Downs, som sköt sina tre barn inne i sin bil.

Vid 14.10 var rummet fyllt med 22 personer på fyra rader av bänkar. Jag visste inte vem åskådarna var här för, men tänkte att den unge mannen i den bakre raden, den som snusade högt och var pressad mellan vad som verkade vara hans mor och syster, kanske var släkt med Amanda. Om han var det ville jag tala med honom.

Medans de kvinnliga kontoristerna och domstolsreportrarna pratade och skrattade och startade upp datorer som fick Windows att klinga, tittade jag på den unge mannen. Jag gav honom ett litet respektfullt leende. Han gav mig ett tillbaka.

Vid 14:27 kom domare Julia Philbrook in. Vi reste oss alla upp.

Två vakter ledde Amanda in. Hon bar en vadderad nålgrön väst, den av fängelset utgivna ”sköldpaddssköldpaddan” som ges till dem som är på självmordsbevakning. Hon såg indiansk ut, kanske; hennes hud hade en krämig kaffefärg, hennes kindben var höga och breda. Hennes tjocka mörka hår var löst och inte oordnat.

Hon tittade inte, som TV-kameramännen hade gissat, på golvet. Hon höll ansiktet uppe och stirrade rakt fram, men hennes ögon landade ingenstans i rummet.

Domaren läste upp åtalet: ett fall av grovt mord, ett fall av försök till grovt mord. Beteckningen ”grovt” medförde strängare straff och visade i det här fallet att brotten hade begåtts med uppsåt. Om Amandas fall gick till rättegång skulle hon riskera dödsstraff.

Amandas advokat nämnde att han var här av hänsyn till familjen. Det var oklart vad detta innebar. Jag kunde inte sluta stirra på Amanda, vars blick förblev orubblig.

Hon såg ut som om det var en ansträngning att stå upp, som om en vikt på hennes axlar drog henne framåt och nedåt. Domaren frågade: ”Förstår du vad anklagelserna mot dig innebär?”

Amanda svarade inte. Domaren frågade igen: ”Förstår du anklagelserna mot dig?”

Den här gången tittade Amanda mot domaren. Hon verkade röra på läpparna. Alla i rättssalen väntade på att få höra vad hon sa.

Det som kom ut var: ”Muh.”

I samband med detta, en stavelse som senare i ledare, av poliser och politiker tolkades som ”Ingen kommer någonsin att förstå hur det här kunde hända” och ”Ingen kunde någonsin ha sett det här komma”, utfärdade domare Philbrook sina order: Amanda Stott-Smith skulle förbli häktad tills hon dök upp igen den 3 juni.

En vakt tog Amandas armbåge för att eskortera henne ut ur rummet. Amanda verkade inte förstå gesten. En annan vakt vände henne och hon rörde sig ut genom dörren som om hon rörde sig genom djupt vatten.

Efter att ha erkänt sig skyldig till ett åtal för grovt mord i samband med fyraårige Eldon Smiths död och ett åtal för försök till grovt mord på hans sjuåriga Trinity Smith, dömdes Amanda Stott-Smith till livstids fängelse med möjlighet till villkorlig frigivning efter 35 år.

Nancy Rommelmann är författare till flera fack- och skönlitterära böcker, och hennes långa journalistik har publicerats i bland annat New York Times, LA Weekly och Wall Street Journal. Hon växte upp i New York City och bor för närvarande i Portland, Oregon.