George Beadle
1931 fick Beadle ett stipendium från National Research Council vid California Institute of Technology i Pasadena, där han stannade från 1931 till 1936. Under denna period fortsatte han sitt arbete med indisk majs och inledde i samarbete med professorerna Theodosius Dobzhansky, S. Emerson och Alfred Sturtevant ett arbete om crossing-over hos fruktflugan Drosophila melanogaster.
Under 1935 besökte Beadle Paris i sex månader för att arbeta med professor Boris Ephrussi vid Institut de Biologie physico-chimique. Tillsammans började de studera utvecklingen av ögonpigment hos Drosophila, vilket senare ledde till arbetet med biokemin i genetiken hos svampen Neurospora, för vilket Beadle och Edward Lawrie Tatum tillsammans tilldelades 1958 års Nobelpris i fysiologi eller medicin.
36 lämnade Beadle California Institute of Technology för att bli biträdande professor i genetik vid Harvard University. Ett år senare utnämndes han till professor i biologi (genetik) vid Stanford University och där stannade han i nio år och arbetade under större delen av denna period i samarbete med Tatum. År 1946 återvände han till California Institute of Technology som professor i biologi och ordförande för biologiavdelningen. Här stannade han till januari 1961 då han valdes till kansler vid University of Chicago och hösten samma år till rektor för detta universitet.
När han gick i pension företog Beadle ett anmärkningsvärt experiment inom majsgenetik. I flera laboratorier odlade han en serie korsningar mellan Teosinte och majs. Därefter korsade han dessa avkommor med varandra. Han undersökte hur snabbt föräldrarnas fenotyper uppträdde bland denna andra generation. Den stora majoriteten av dessa plantor låg mellan majs och teosinte i sina egenskaper, men ungefär 1 av 500 av plantorna var identiska med antingen föräldramajs eller föräldrateosinte. Med hjälp av den mendelska genetikens matematik beräknade han att detta visade på en skillnad mellan majs och teosinte på omkring 5 eller 6 genetiska loci. Denna demonstration var så övertygande att de flesta forskare nu är överens om att teosinte är majsens vilda stamfader.
Under sin karriär har Beadle fått många utmärkelser. Dessa inkluderar hedersdoktorsexamen i vetenskap från följande universitet: Yale (1947), Nebraska (1949), Northwestern University (1952), Rutgers University (1954), Kenyon College (1955), Wesleyan University (1956), University of Birmingham och University of Oxford, England (1959), Pomona College (1961) och Lake Forest College (1962). År 1962 fick han också hedersdoktorsgraden LL.D. av University of California, Los Angeles. Han valdes till Fellow i American Academy of Arts and Sciences 1946. Han fick också Lasker-priset från American Public Health Association (1950), Dyer-priset (1951), Emil Christian Hansen-priset från Danmark (1953), Albert Einstein Commemorative Award in Science (1958), Nobelpriset i fysiologi eller medicin 1958 tillsammans med Edward Tatum och Joshua Lederberg, National Award från American Cancer Society (1959) och Kimber Genetics Award från National Academy of Sciences (1960).
Priser och utmärkelserRedigera
Förutom Nobelpriset fick Beadle många andra utmärkelser. Beadle var medlem av flera lärda sällskap, han var medlem av National Academy of Sciences (och ordförande i kommittén för genetiska effekter av atomstrålning), Genetics Society of America (ordförande 1946), American Association for the Advancement of Science (ordförande 1955), American Cancer Society (ordförande i Scientific Advisory Council), utländsk medlem av Royal Society (ForMemRS) i London, Danmarks kungliga vetenskapsakademi och American Philosophical Society.
The George W. Beadle Award of the Genetics Society of America är uppkallad efter honom. George Beadle Middle School i Millard, Nebraska (en del av Millard Public Schools-distriktet) är uppkallad efter honom. Skolan öppnade 2001. Beadle Center, som inrymmer avdelningen för biokemi vid University of Nebraska-Lincoln, är också uppkallat efter George Beadle.